Intervju: Professionerna

Professionerna har precis knockat oss. De seglade igenom ett antal fräcka nya spår från deras nysläppta album Vad i hela världen?, och de har bjudit oss på tre Sex Pistols-låtar med anledning av 40-årsjubileet av Never Mind The BollocksDet var nog för att få en medlem av publiken att klättra upp för scenen och dyka ner i den otympliga publiken i ett försök att återuppleva sin ungdom.

Trots att de har förlorat ett par medlemmar spelade The Professionals på sin albumlansering i The Garage som om de hade spelat tillsammans i åratal. Innan showen träffade jag den före detta Pistol-medlemmen Paul Cook och deras karismatiske frontman Tom Spencer i The Courthouse Hotel för att ta reda på mer om hur de återuppväckte Professionerna sound.

So, how did Vad i hela världen? come about?

Paul: Vi började med de tre originalmedlemmarna minus Steve Jones. Vi är alla lokala och Universal hade just släppt en retrospektiv av Professionerna och vi tänkte att vi skulle träffas och bara jamma lite och börja spela. Det lät bra. Steve ville inte vara med eftersom han är i LA, så vi tog in Tom och sen rullade allt på därifrån. Vi ville inte bara spela alla gamla låtar. Det är så det nya albumet kom till. Att ta det framåt liksom, för det är en ny uppsättning, nya Professionals och ett nytt album.

Tom: Titeln var det sista vi gjorde. Paul kom på den… det är faktiskt en rad från en av låtarna som heter ‘Rewind’. Och självklart, när man väljer en titel nu, kollar man att ingen annan har gjort det och enda gången vi hittade den var ett Bowie-spår på Low som i år fyller 40 år.

Vilken var den första låten du skrev?

Tom: Vi gjorde några låtar och skrev ihop dem med akustiska gitarrer och bokade repetitioner. Vår relation som låtskrivare utvecklades under inspelningen.

Paul: Vi gjorde dem verkligen i omgångar om tre. Vi skrev tre låtar; 'New Generation' var den första och vi utvecklades därifrån. Som Tom sa, bara sitta runt med akustiska gitarrer och bolla idéer med varandra.

Vad inspirerade din hyllning till Lemmy och Bowie i ‘Gone, Going, Gone’?

Tom: Tja, den här låten är den enda på albumet som krediteras hela bandet. Det var ett gammalt riff som aldrig användes för de ursprungliga Professionals. Bara öppningsriffet, så vi tog tillbaka det till ritbordet. Det finns en berömd historia om hur Steve Jones bröt sig in i Hammersmith Odeon och stal massor av David Bowies utrustning mellan de sista Iggy Stardust-showerna – det är ökändt. När jag jobbade på Hammersmith Odeon som tonåring turnerade Motörhead och deras "bomber"-ljusrigg blev stulen. Så när de dog inom en månad från varandra såg jag så klart en fin koppling. Inte bara mellan de två utan mellan mig och Steve Jones. Och sen kom en text.

Du nämnde Bowie tidigare… finns det ett tema?

Tom: Det är en annan sak. Vi lekte bara namnleken och vad som skulle sammanfatta alla låtarna. "Vad i hela världen?" är ett ganska stort uttalande. Är det en fråga eller ett utropstecken? Men det är båda, eller hur?

Paul: Det är bara en kommentar om vad som pågår; var vi är just nu. Det är som att slå ut med händerna och säga vad fan är det som händer, du vet? Albumet låtmässigt är personligt egentligen. Bara att växa upp, bli äldre på ett osmakligt sätt.

Du avslutade albumet med "Monkeys" som är en hyllning till världens ledare? 

Paul: Ja, det ligger i linje med vad som pågår just nu. Folk eller får… följer verkligen får.

Tom: Idioter som följer idioter. Som Donald Trump… det är hopplöst. Vi berör inte riktigt politik men det här är det närmaste vi kommer. Det finns inte mycket man kan göra åt det. Större delen av världen är dum som spån. Är det rättvist att säga?

Paul: Just nu lever vi i galna tider. Jag antar att hela albumet är en reflektion av det egentligen. Vi skriver bara om vad som händer med oss ​​i världen idag.

Tom: Vi var ute i Amerika och gjorde lite press när den där skjutningen hände i Las Vegas. Så vi svarade på några av de där frågorna, och sen händer nåt sånt. Och samma dag har Donald Trump ett problem… det är galet. En radiostation, de skulle spela Ted Nugent efter att ha gått ut med nyheten. Han är medlem i NRA (National Rifle Association)! Det är ju vansinnigt!

Har du också en låt om Extremadura – handlar den om platsen?

Paul: Det är det. Jag fick idén till ”Extremadura” när jag körde genom Spanien. Körde genom landsbygden och verkligen kände platsen. Det var som en slags hitta sig själv-låt på ett pilgrimsfärdsaktigt sätt och uppleva, den andra sidan av myntet, vad som är fantastiskt i livet. Det var en väldigt spirituell plats.

Jag tänkte fråga om gäster… hur visste du vem du skulle ringa?

Paul: Det funkade inte med originalgitarristen och vi gick skilda vägar, tyvärr. Det lämnade en vakant situation för en annan gitarr. Vi fick Steve att göra lite gitarr vilket var jättebra. Han var verkligen ok med att vi gjorde Professionerna utan honom. Så jag tänkte, vi har ett utrymme här, låt mig ta fram min telefonbok och ringa upp några vänner.

Tom: Han har en riktigt cool adressbok förresten. Det är inte som en vanlig adressbok.

Paul: Så jag ringde dem och de var alla väldigt entusiastiska. Vilket var bra. Det krävdes lite övertalning med några av dem, men med envishet kom vi i mål till slut.

Tom: Övertalandet var bara för de lata. Grejen jag upptäckte var att några av de andra killarna, Duff McKagan och Billy Duffy, de var alla stora Pistols-fans när de var barn eftersom de var den där lilla biten yngre. Så de älskade att vara med på det, vilket var jättebra. Övertalandet med Steve Jones… han går inte ut så mycket… och Mick Jones.

Paul: Det var familjen Jones. Det var inget problem, de behövde bara lite övertalning.

Tom: Sen fick vi med Chris McCormack som gäst på skivan också och sen hade vi ett par spelningar bara som gäst men sen passade skon – det var kanon. Nästa skiva vi gör kommer han att vara med ordentligt.

Så hur lång tid tog det att få ihop albumet?

Paul: Ett år med avbrott. Vi jobbade i omgångar… Är det länge för att göra ett album? Zak Starkey, Ringos son, han var jättesnäll och lånade oss sin studio för att spela in alla bakgrundsspår. Vi färdigställde det med Dave Draper i Tower Studios i Worcester. Vi slutförde där. Det var lite överallt.

Tom: Så du åker från Zak Starkeys miljonärsvilla till Dave Drapers forna krigsbunker i ett industriområde utanför Worcester. Två ytterligheter, men jag tycker vi fångade de ytterligheterna. Dave Draper är en fantastisk producent och det finns inget annat att göra än att lyssna på skivan. Medan, kan du tänka dig Zak Starkeys hus? Det är fullt av cool stuff.

Blev du lätt distraherad?

Tom: Han har några av de bästa samlarobjekten i världen. Det fanns en skylt där det stod "wibbly wobbly way" och jag frågade vad det var? Och han sa typ, det är John och Yokos skylt från när hans pappa bodde i John Lennons hus.

Paul: Som ett levande urklipp av Marc Bolan, som säger "Till Zak, allt det bästa." Bilder överallt... det är fantastiskt.

Tom: Viktigast av allt, en bild på honom som barn sittandes i knät på Keith Moon och tydligen sa de alltid att han var född för att ta det jobbet för Zak Starkey spelar i The Who nu. Så det är ganska briljant.

Paul: Härlig arbetsmiljö. Vi hade tid att smälta det vi hade gjort. Jag hade hatat att gå in där och ta 28 dagar på mig att göra alltihop. Det kanske funkar ibland, men det var bra att kunna luta sig tillbaka lite och lyssna och gå tillbaka. Det var bra att ha tid att göra det.

Jag undrade eftersom ni är på Pledge Musik, har hela processen varit mycket enklare?

Paul: Det var Tom som kom på idén att göra det på Pledge. Jag var lite skeptisk till det. Men det har varit toppen, reaktionen har varit toppen. Det ger dig verkligen den där tryggheten om du inte har pengarna och tiden att göra ett album så som du vill att det ska låta, utan att bara rusa in och tänka ”åh hur mycket pengar har vi kvar?”.

Tom: Vårt Pledge har nu passerat 500%. Vi var inte giriga och satte ett stort mål, vi satte ett mål för vad vi redan hade spenderat. Nu, eftersom det har gått över det, måste vi tänka som ett skivbolag och fundera på vad vi behöver spendera det på. Vi kommer inte att gå ner på puben med det. Vi skulle kunna skaffa en pressagent. Vi skulle kunna bli ett skivbolag. Och vi fick två skivkontrakt tack vare det också, ett i Amerika och ett i Tyskland och de gör separata releaser och det är tack vare publiciteten som Pledge har genererat. Det är allt väldigt trevligt!

Paul: Allt flyter på jättebra vilket är en skön omväxling. När jag varit med i band tidigare har allt varit så kaotiskt. Jag har sprungit runt i sista minuten. Det har varit skönt.

Är det din favoritsyssla med att vara i ett band, att göra ett album?

Paul: Det här har varit jättebra. Det kan vara lite jobbigt ibland. Jag och Tom var liksom de som skrev och spelade in mest. Annars när man har fyra eller fem personer inblandade kan det bli för många åsikter och alla vill ha det ena och det andra. Det blir lite för kontrollerande. Det har varit jättebra med bara vi två.

Tom: Jag tror grejen är att göra båda. Men när man har gjort riktigt långa turnéer längtar man efter att få komma hem och göra ett album. Så tanken är att man ska växla. Nu är det dags för turnébussar!

Finns det någon turné ännu?

Paul: Jag tror att vi måste ge folk tid att smälta det nya materialet. Vi kanske kan köra några mot slutet av året.

Och det är 40 år av Never Mind The Bollocks… Kommer ni att spela några Sex Pistols-låtar vid lanseringen?

Paul: Bara för gamla goda tiders skull. Vi spelar dem inte riktigt alls med Professionerna egentligen. Vi tänkte, eftersom det är på dagen, 40 år, så tänkte vi att vi skulle köra ett par ja.

Hur valde du vilka låtar?

Paul: De som var lättast att lära sig.

Tom: Det fanns en särskild medlem i bandet som inte kunde förstå raketforskningen.

Paul: Vi ska köra "Bodies" och "Pretty Vacant". Varför inte!

Professionerna nya album Vad i hela världen? är tillgänglig nu.

Save